När jag kom blev jag hänvisad till en gullig, liten roligt inredd loge med texten: “Logen for stars”.  Där satt redan Finn Zetterholm och plinkade diskret på sin gitarr och hälsade så vänligt.

Logen hade golfbollar och porträtt av Greta Garbo. Finn fick ganska snabbt gå på scenen redan i visfestivalens första del, riktad mot barn, och gjorde ett bra jobb som barn-underhållare av barn i olika åldrar som dessutom suttit någon timme innan (inte det lättaste!).

Lite senare kom också Christina Kjellsson in i logen och berättade (barnförbjudna) vilda turnéminnen. Hon briljerade också stort på scenen, bland annat med sången om de hemska “vännerna” som våldgästar låtens jag.

Publiken var snäll och rolig och det hela var avspänt och mysigt. Jag testade allsångslåten “Slussen, Stockholms hjärta” offentligt för första gången, och publiken sjöng med på en gång!

De sade att tonarten var okej, men att de jazziga melismerna var lite krångliga att sjunga med i så där på en gång.

Jag hade bokat en spelning långt ute i Kaliforniska stads-ödemarken. När jag anlände till spelplatsen med min trogne vapendragare Kevin fick vi se mitt namn i flouriserande bokstäver utanpå stället med en sådan där typisk Kalifornisk stor klubb-skylt.

“Sofie Burk” stod det. Jag berättade för min kompis att de hade skrivit “Sofie can” på svenska och han tyckte det var ganska roligt.

Det är när man ser sitt namn felstavat här och var som man vet att man är på G!

En berömd amerikansk burk:

Annars har jag sugits upp i det ideella arbetet runt “Rädda Slussen”.
Jag vet att det inte är så smart att splittra upp sin energi, men jag kan inte låta bli, jag har så kul när jag hänger med softa kompisar och lär mig bli dokumentärfilmare.

Jag fantiserar om en mmmm…… gitarr…..

Tänker inte berätta så mycket om den, för att den skall få finnas kvar, tills jag kan lägga vantarna på den!

Kyla är verkligen inte mitt element!

Häromnatten drömde jag att jag hade inte bara en, utan två kakelugnar i min lägenhet. Snacka om att frysa!

Nu har jag hämtat upp mitt el-element ur källaren (att jag inte tänkt på det förrän nu!), och skapar en tropisk tillvaro för mig själv och mina små undulater.

Mat: Granatäpplen och tofugrädde! Och en massa nötter. Mums!

Wolfgang Amadeus Mozart
1756-1791

Jag ser fram emot den lilla konserten med några arior av Mozart i morgon i Täby gamla kyrka.

Just hemkommen från ett rep med trevliga Kristina Holm, organist i Upplands väsby. Nu sitter jag och lyssnar på den engelska  sopranen Emma Kirkby, och snart skall jag gå ut på youtube och lyssna lite där också, för att få lite mainstreamtolkning av ariorna (Emma sjunger ju på ett litet speciellt sätt och man får lyssna på lite andra sångare också för att balansera upp intrycken).

Ser verkligen fram emot att få prova framföra arian, även om den känns långt ifrån klar i alla detaljer. Det är ett lite längre stycke och lite mer att bita i rent tekniskt.

En av sångerskorna på Lunnevad där jag pluggade musik för många år sedan sade att hon brukade känna att Mozart stod bakom henne och lade armarna om henne när hon sjöng Mozart-arior. Vi får se om han dyker upp i morgon!

Stort Tack till Er som kom! Spännande ställe, kan nog bli något riktigt trevligt i framtiden. Det lär bli fler gånger.

Eventuellt kommer andras filmer och bilder från kvällen att dyka upp senare. (Själv hade jag fullt upp med gitarren).

Han var mycket bekymrad över allt han inte tyckte han hann med. Till exempel tycker han att det är alldeles nödvändigt att göra äppelmust av alla äpplena som faller i hans trädgård “för om man inte tar rätt på det man äger har man inte rätt att existera”.

Jag försökte påpeka att det är något frivilligt, att äpplena finns till för sin egen skull, för att fröna skall spridas, och att man har rätt att bara njuta av att titta på dem, men det stämmer inte riktigt med hur han ser på saken. Men han förstod resonemanget i all fall. Sedan pratade vi om att jag eventuellt skulle komma och hälsa på honom och hjälpa honom med att sätta ordning papper i en pärm, och att bringa reda i tusentals färgnegativ från bilder han tagit genom åren.

Jag föreslog att han borde scanna in några bilder och ha en hemsida med sina fantastiska fotografier från all världens hörn och unika naturbilder, men han är orolig att det blir ännu mera jobb. Att folk som vill ha foton från honom skall börja höra av sig, etc.

Det är roligt att titta in i min morfars huvud och prata med honom. Hans världsbild är så annorlunda från moderna tiders världsbild.

Sedan tog jag en sväng för att spana in Metros och Kapp Ahls vintage-jippo i Gallerian. (Metro Fashion Days goes Vintage! som de så vackert kallade det). Jag kom precis när de packade ned, men jag har en känsla av att jag inte missade så mycket vad gäller kläderna i alla fall.

Det visade sig att målet med jippot var att kränga deras vintage-kollektion “KappAhl Vintage Stories” en serie med kläder precis så fantasieggande och tonsäkra som man föreställer sig Kapp Ahl skulle lyckas med (d.v.s. inte särskilt).

Nåja, fantastiskt roligt att de försöker i alla fall!

Det är något med Kapp Ahls tyger, och sömnaden, kan inte förklara vad det är, men de känns liksom som motsatsen till allt det man gillar med vintage. Självlöst är ett ord som kommer upp, fast det kanske är lite för starkt? (oups! Freudiansk felskrivning där, jag menade själ-löst).

På ett rack hängde lite äkta äldre kläder och också det var en besvikelse. Det såg ut som ett rack från vilken loppis som helst. Hade trott att en stor klädkedja borde plocka ut lite dyrbarare kläder och riktiga godbitar. Musiken som spelades var modernt trist och inte alls romantisk eller spännande som jag hade föreställt mig.

Men kanske var det kul när det var styling av publiken och modevisning på podiet, vad vet jag.

Kvällens stora behållning blev i stället var när jag tog en promenad till Kungsträdgården och såg 100-tals marschaller som ställts ut i en manifestation mot bröstcancer.

Den fantastiska installationen i Kungsträdgården.

I går kväll var jag och såg modedokumentären “The September issue”.

Titeln är underfundig och kan översättas både som “September numret” och “Septemberproblemet”. Det är en film som jag verkligen kan rekommendera.

Det var en ganska lågmäld film som med kärlek berättade om två lite äldre damer som sedan de varit unga flickor brunnit för modemagasinet “Vogue” och nu hamnat som huvudansvariga för utgivningen. Filmen handlar om skapandet av det för modevärlden livsviktiga Septembernumret.

Jag tyckte filmen fick fram det kreativa arbetet på ett bra sätt och man fick komma nära huvudpersonerna utan några överdrivna dramatiseringar och förvrängande vinklingar. Skönheten i de fantastiska kreationerna skildrades med fantasifullt vald musik som underströk det visuella.

Vinklingen i vanliga medier i recensioner när det gäller den här filmen skulle vara att Anna Wintour är en “bitch”, en iskall drottning.

Intrycket av Anna för mig i filmen var snarare att hon är en känslig och bräcklig person som med stor personlig styrka och på ett mycket korrekt sätt tar sig ann den i konstnärliga sammanhang livsviktiga funktionen av editering.

D.v.s. att renodla och beskära idéer för att få en bra helhet. P.g.a. tyngden i hennes position lämnar hon en hel del tystnad runt sig och uppfattas inte som så öppen eller varm. Det uppfattade jag som hög integritet.

Grace Coddington, Vogues creative director som Anna lite senare i filmen på ett respektfullt sätt benämnde ett geni är den konstnärliga som får tidningen att blomma. På så sätt kompletterar de varandra som yin och yang.

Grace Coddington gnäller lite filmen igenom för att hennes idéer beskärs. Men det är inte alla förunnat att ha en chief editor.

Hade hon varit utövande inom någon annan konstform och varit ensam så hade hon själv fått haft den funktionen och fått beskära sina egna idéer.

Jag ser filmen som en vacker allegori över vad som krävs när man skapar konst, och de två damerna som symboliska yin och yang-gestalter som visar de här två principerna: Konstnärlig fantasi, och motpolen: att välja ut, beskära.

Paradoxalt nog så känns det som att det finns en harmoni emellan dem även när Grace Coddington muttrar som mest.

Bild från http://chatcheri.wordpress.com/

En av de vackraste scenerna är när Grace Coddington med sitt vackra röda hår går i en gång som vetter ut mot en slottsträdgård. En kvinna i högklackat går alldeles framför henne. Eftersom det är en dokumentär förstår man att det inte kan vara regisserat, men det hela är endå perfekt som en modevisning.

När hon kommer ut på trappan slår hon ut med handen mot den tuktade slottsträdgården och berättar att hon är en romantiker.

En annan scen jag tyckte om är när hon kör bil och berättar när hon arbetade med en stor fotograf som uppmuntrade henne att alltid titta ut genom fönstret på världen, för man kan alltid få syn på något inspirerande.

Kameran kikar ut på världen, och den svindlande musiken som bryter in understryker, som jag uppfattar det, hur vacker och inspirerande världen verkligen är.

En tredje scen som verkligen fastnade på näthinnan är när den långa smala modellen i en ljus triangelformad peruk och helt fantastisk renässansinspirerad kreation efter plåtningen för en läcker jordgubbspaj till munnen och skrattar njutningsfullt.

Det är Grace Coddington ex-modellen och creative directorn, som är ganska tillåtande och inte tycker man skall banta som uppmuntrar henne.

Scenen med Anna Wintours dotter, som inte alls gillar mode och vill bli advokat och som gäspande svarar på sin mammas ivriga frågor när hon visar upp sitt arbete hemma gör att min sympati för Anna Wintour ökar ännu mer.

Hela Anna Wintours familj verkar mer eller mindre se ner på hennes arbete, hon säger med en liten bitter ryckning i munnen att de alla är “amused by her work” och framstår tillsist som ett skönhetsälskande svart får trots sin tunga position i en miljard-industri.

En mycket sevärd film som gick rakt till mitt hjärta!