Men uppe på vinden hittade man ett rikt utsirat flygplan av koppar i naturlig storlek som han lämnat kvar.

Flygplanet står nu på ett lokalt konstmuseum, (som jag besökte när jag pluggade i New York) men konstnären har inte fått ett öre för det här, och vet inte ens om att hans konstverk har hamnat på museum.

EN DRÖM KRASCHAR

Åh…. mitt vackra flygplan… snart är det färdigt. Bara ett litet ornament under vänstra vingen fattas. Mina muskler värker fortfarande från arbetet förra natten.

- Oachh….min fot värker också. Jag var tvungen att ligga under flygplanet i en sådan obekväm ställning för att avsluta ornamenten igår.  Jag arbetade utan vila eller mat i tio timmar. Jag var så upphetsad över att det snart var färdigt.

Nu värker min mage också. Jag glömde äta, jag bara snubblade mot min säng och föll handlöst på den så snart batteriet från min lilla lampa tog slut sent i går kväll.

Det gråa ljuset från en molning höstmorgon i New York föll på mitt ansikte för bara tio minuter sedan och väckte mig. Jag ligger fortfarande i sängen, förstummad. Tårögd.

Hungern är som en räv som sliter i min mage. Mina ögon söker sig mot det lilla skåpet där jag förvarar mina matkonserver.

Jag längar så efter att se en ravioliburk, det är min högsta önskan just nu. Men det finns ingen kvar.

En plötslig våg av tårar stiger i mina ögon. Upphetsningen över att ha avslutat konstverket är över, borta som höjdpunkten på ett drogrus.

I det gråa dagsljuset ser jag min egen misär så tydligt.

Jag gav det här konstverket all min energi, kärlek, alla pengar.  Jag gav min dröm allt, så det blev inget kvar till mig själv. Nu strömmar tårar nedför mina kinder.

Jag står inte ut längre. Jag åker hem till Sydafrika.

Mr Onyx

En dag vaknar jag upp och mr Onyx sitter på min säng. Först vände jag mig om för att omfamna honom, för att dra ned honom i min säng och kyssa honom på kinden. Men han stirrade så kallt på mig med ett strikt uttryck i sitt ansikte. Han sa:

- Jag är bara inbillning, hur vet du att det inte bara är blind förhäxning?

Jag vände mig om och grät.

Sen igen, i skolan, såg jag honom flyta runt som ett stort ljus. Han är vacker och lång,  hans ögon är så lysande. Jag springer emot honom, men plötsligt slår jag huvudet i en osynlig mur. Hur mycket jag än slår och boxar på muren kan jag inte nå honom.

Just när allt ser hopplöst ut sticker han ut huvudet i ett hål i muren. Han ser neutral ut. Inte alltför lycklig. Han säger:

- Hej, hur mår du? Jag känner mig glåmig och trött efter en sömnlös natt. Jag säger:

- Jag mår okej, hur mår du?

- Okej.

Jag går in i mitt övningsrum, och där är han igen. Han faller över mig som en främmande förundran. Jag befinner mig inuti en stjärnlös nattsky. Toner faller ut ur pianot. Första ackordet dur, det andra märkligt dissonant, sedan två sorgsna mollackord och sedan det sista ackordet: Mjukt, stabilt, djupt och öppet. Ett maj7- ackord.

- Kära mr Onyx, snälla förlåt mig. Så går sångens text.

Jag skulle önska att att jag fick förklara för honom varför jag ser så stel ut ibland, och tittar bort. Det är inte för att jag inte tycker om honom. Det är tvärt om. Men jag vet inte om jag någonsin kommer att visa honom sången.

På sista tiden har han varit där, bredvid mig, inuti mitt huvud hela dagen. Min egen förhäxade version av honom talar och går, snurrar runt och förvirrar mig. Men jag måste påminna mig om att han bara är gjord av luft. Ibland säger jag till den gjort av luft:

- Försvinn, jag vill träffa honom som är verklig.

Den verklige är mer komplicerad. Jag träffar honom ofta, men inte tillräckligt ofta för att lära känna honom. Jag kan inte fråga om han vill gå ut med mig.

Ibland när vi stöter på varandra ser vi på varandra som om vi just talat i telefonen, eller som om vi redan träffats tidigare på dagen. Så jag undrar om han också tänkt på mig.  Men kanske är det bara jag. Kanske finns allt bara i mitt huvud. Jag vet inte.

En dag kom han in i biblioteket utan att veta i förväg att jag var där. Hela hans kropp hoppade till, och han skrynklade ihop ögonen som om det kommit ett starkt ljus och plötsligt slått ut från mig och bländat honom.  Kanske är det vad som händer när man tycker om någon, man blir lysande.

Jag önskar bara att jag kunde be honom om ursäkt. Jag kommer att bli neutral och vänlig igen. Jag kommer att be den vackra mannen i mina drömmar att inte komma och sitta på min säng eller uppta mina tankar.  Jag kommer att be honom gå därifrån, och göra rum för en neutral vänlig bekantskap med den riktige.

Jag såg honom just vid kopiatorn igen. Jag inser att jag inte känner honom så väl, men kanske kommer jag att lära känna honom bättre.  Jag hoppas min förhäxning inte var allför uppenbar. En hel fantasivärld är punkterad. Vilken lättnad.

Nu skall jag bara fokusera på mina studier.

JAG ÄR EN VINNANDE LOTT SOM VÄNTAR PÅ ATT BLI SÅLD

Jag tittar ut mot horisonten på hyllan jag ligger på. Jag ser expediten vandra fram och tillbaka, medan han plockar upp de saker som människorna vill köpa. När jag tittar ut genom fönstret märker jag att det är en mörk och regnig dag.

Ljudet av en dörr som stängs signalerar att en ny kund kommer in i rummet. Jag förtränger det lågmälda mumlet och prasslet från mina likar. De skvallrar. Var och en av dem försöker lista ut vem av dem som är en vinnande, och var och en försöker ge intrycker av att det är just dem som är det.

Jag hör expediten mummla medan han letar efter en särskild vara och det pinglande rasslet från kassan varje gång den öppnas.

Den ljuva doften av framgång fyller mitt sinne medan jag tänker på lyckan som jag kommer att ge min framtida ägares liv. Varje gång affärsägaren hummar i min närhet känner jag att han har ätit vitlök i dag, men jag bryr mig inte om det, för att jag vet att jag snart skall bli såld.

Närheten från dem som ligger under och över mig är ganska påträngande. Jag känner en kliande känsla, en friktion mot mitt pappersskinn.

Men så, plötsligt, innan jag börjar tycka riktigt illa om min belägenhet känner jag expeditens tumme då han greppar en bunt av oss, sedan den kalla vinden då han svingar oss genom luften på sin resa mot kassa-apparaten.

En stark basröst frågar efter fem lotter. Jag räknar oss snabbt. Jag är den fjärde, räknat från expeditens tumme, men jag inser också att 6 av oss ligger under mig.

Förhoppningsvis kommer han att börja räkna oss från toppen och ned. Jag sluter mina synhål (vi lotter kan se med varje del av oss, eftersom vi är översållade med små synhål över hela vår kropp).

Jag ber en brinnande bön till biljettmästaren i himlen (”the ticket master in heaven”) att expediten kommer att börja räkna oss från sin tumme, så jag slipper ut ur denna situation så snart som möjligt.

Innan jag öppnar mina synhål igen känner jag hur expediten lättar på greppet, och känner i stället det nya, fastare greppet från kunden.

Det finns två bilder till jag skulle vilja skriva om här, båda är målade av Matisse. Jag trodde först att de var målade av Chagall.

Mycket av Matisse’s verk verkar mer tekniskt, och inte lika nära länkat till mänsklig mening och förverkligande som Chagalls verk. Därför saknar det för mig den speciella känsla av värme och djup som jag tycker utmärker Chagalls verk.

Men det finns två av Matisse’s målningar som man lägger extra märket till. Den ena innehåller en fiol, och den andra en flygande gestalt, båda är vanliga teman i Chagalls verk.

Den kända målningen med fiolen som ligger i sin öppna låda har tydligt Matisse’s känsla för färg. Tingen i hans målning är är, när jag gillar dem bäst lysande enfärgade block. De har inte alla de raffinerade nyanser som Chagall använder.

Färgen hos Matisse’s enfärgade fält när han målar ting är i hans bästa stunder fyllda av lust, och ger objekten en påtaglighet, men hans färger är inte lika rena som hos Chagall.

Till exempel, om Matisse målar grönt blandar han kanske in lite brunt och gult för att få en klar olivfärg. Chagall däremot skulle blanda sin gröna med blå för att få fram en färg som bara existerar på objekt i drömmar.

Matisse’s målning av fiolen i sin öppna ask vid fönstrer har genom hans typiska sätt att använda färg en jordig grundad känsa av verklighet hos sig. Precis som att tugga på en oliv. Men, genom dess enfärgade lysande fält har den också en sensuell påtaglighet.

Målningen symboliserar för mig lusten till skapande. Bilden blir en frestande påminnelse för en kreativ människa om njutningen i att skapa. Man får lust att ta fiolen ur lådan och spela något. Att ta en bit papper och skriva. Att sjunga.

Den andra av de två bilder av Matisse jag kommer att skriva om här är en av de underbaraste jag känner till. Den visar en svart siluett med ett rött hjärta som flyger i en djupblå lysande himmel med gula gnistor. Målningen heter “Jazz: Icarus”. Här är det enfärgade hos Matisse’s verk draget till sin extrem. Han har gått över till att klippa ut siluetter i papper.

För det mesta är det inte så vanligt i Matisse’s bilder med flygande människor. Bilden känns därför som ett kraftfullt statement.

Den svarta siluetten sprider ut sin kropp och firar sitt röda hjärta och de gula gnistorna på den djupblå natthimmelen.

Intressant nog har Chagall också en målning av Icaros, “Ikaros fall”, daterad från 1975, 32 år efter Matisse’s Ikarosbild som är skapad 1945.

Den gamla grekiska myten om Ikaros berättar om en man som ville vara gudomlig och flyga som gudarna. Därför gjorde han vingar av vax till sig själv. Men i sin flykt kom han för nära solen. Vingarna smälte, och medan människorna i hans by tittade på föll han ner mot jorden och dog.

Chagall’s Ikarosmålning visar Ikaros just när han faller. Hans nakna tår pekar förvånat i en onaturlig riktning som visar skäcken i att falla fritt.

På samma vis som Matisse’s Ikarosbild är otypisk för honom pga av närvaron av en flygande person, så är också Chagall’s Ikaros otypisk för honom, och därför kraftfull.

Normalt sett har människorna i Chagall’s bilder inga problem med att flyga. Trots att färgbehandlingen i Chagall’s Ikaros är en ljuvlig symfoni av vitt, gult, koppar och grönt gör temat endå att bilden känns tragisk.

För mig känns det som om Ikaros “faller ur bilden”, faller ur sitt sammanhang. Det är svårt för mig att tänka mig något mera smärtsamt.

Den ursprungliga meningen med Ikarosmyten var att berätta vad som kan hända när människan vill vara Gud. Att tro att man är som gudarna kallas “hybris” på gammal grekiska. Hybris innebär att tro förmycket på sin förmåga, att inte se sina begränsningar, och tro att man kan flyga, precis som Ikaros.

Ikaros vingar var gjorda av människohänder- när han flög för nära solen, den gudomliga, smalt de. Hans “fallande tillbaks till sitt sammanhang”, tillbaks bland de andra byborna där han hörde hemma gjorde honom till en död man.

Myten kan tolkas som en kritik av det västerlänska samhället. Vi har skapat oss själva bilar, tåg, ja, till och med vingar som Ikaros, men planen kraschar. Endel människor påstår till och med att hela vår civilisation är på väg mot sin undergång.

På ett mer personligt plan, genom Chagall’s och andras konst kan Ikarosmyten kopplas till bilden av konstnären. Genom sin mystiska förbindelse med konstens renande krafter flyger konstnären över de andra byborna. Men man kan inte utmärka sig så utan bestraffning.

En vanlig tro är att konstnärens liv måste innehålla någon slags förlust. Han måste antingen skära av sig örat eller bli galen. Att “flyga för högt” innebär enligt den tron att man faller ur sitt sammanhang och “faller tillbaks till jorden som en död man”.

En parallell till den myten om konstnären är den moderna popkulturella myten om nödvändigheten av den gudomliga filmstjärnans tidiga död. Enligt den myten höjs filmstjärnan upp till gudomliga nivåer, men “straffet” kommer som ett brev på posten: Marilyn Monroe, James Dean etc, dog alla tidigt.

Chagall’s konst innehåller för mig två olika bilder av konstnären. Den gamla “naiva” som symboliseras av fiolspelaren, där konstnären är delaktig i bygemenskapen och meningen hos hans kathartiska krafter är förstådda, använda och uppskattade.

Och sen en nyare, störande bild av konstnären fritt fallande från skyn, ut ur sitt sammanhang.

Matisse’s Ikarosbild är mera hoppfull. Den lägger betoningen på att Ikaros faktiskt höjde sig över allt och flög. Ikaros fall finns inte närvarande i den bilden.

Jag tror inte att det är en tillfällighet att den urklippta siluetten är svart. Det afro-amerikanska folket har en kollektiv historia av lidande, av att bli bestraffade utan anledning. Därför behöver man inte visa fallandet hos den svarta Ikaros. Bildens poäng är hans ärofulla flykt trots fallandet. Han på samma gång faller och flyger medan han firar sitt röda hjärta och de gula gnistorna i den djupblå himmlen.

Detta sätt att förbli hel och i kontakt med sig själv, av att flyga medan man faller har gjort att fantastisk konst skapats. Jag menar verkligen inte att lidandet skapade konsten, bara att konst kan vara ett firande, trots omständigheterna, ett tecken på en mycket stark ande.

När Matisse klippte till sin papperssiluett 1945 hade det hänt mycket sorgligt i världen. Men en fin sak hade också kommit fram i samarbete mellan den afroamerikanska och den Europeiska kulturen, något som alla folkslag kunde glädja sig åt: Jazzen.

Att alltid, vad som än händer, fira sin mänsklighet, sin smärta och sin glädje, precis som den svarta siluetten, med sitt klart lysande röda hjärta, det är att verkligen flyga.

MIN FAVORITKONSTNÄR

Jag älskar verkligen Marc Chagalls konst, han var jude från Ryssland. Det jag gillar i hans målning är hans mästerliga och känslosamma hantering av färg och det faktum att hans målningars teman ofta är gemenskap och relationer.

Hans målningar visar kärlek mellan äkta makar, mellan människan och djuret, och kärlek mellan människor i byn.

Eftersom Chagall så oskuldsfullt sätter likhetstecken mellan giftemål och äkta kärlek och lycka, och eftersom många av hans målningar visar människor som kramar djur så tror jag att han skulle anses som naiv av moderna urbana människor.

Och endå, ironiskt nog, så är det just saknaden av dessa saker: En uppriktig kärleksfull relation till sin partner, delaktighet i ett mindre samhälle, och djur att krama och klappa som orsakar stress och hälsoproblem hos många moderna människor.

Många av Chagall’s målningar verkar vara skapade ur lycka. Han känner till lycka, och han vill berätta om den för oss. Mina ögon vilar en lång stund på målningen “Song of Songs III”.

Målningen visar ett brudklätt par, flygande högt bland molnen, omgivet av de mest fantastiska smältande nyanser av rött och rosa. Lustigt….

Chagall är en man, men han har endå rosafärgade drömmar… men de är inte typen av verklighetsfrämmande klassiska rosafärgade, traditionellt kvinnliga fantasier som krossas brutalt av verkligheten, utan Chagall’s egen verklighet med sin andra fru.

Jag har också svårt att slita blicken från bilden “Den fantastiska staden”. Den här målningen glöder av psykedeliska färger och visar en fågelkvinna och en fågelfisk. Någon slags rysk folklore “gone wild”.

Till och med i märkliga scener som den här känns Chagall aldrig surrealistisk. Där galenskapen i några av Dahli’s målningar med vilje får dig att känna dig lätt sjuk, avskiljd från normaliteten och förvirrad får märkligheten i Chagalls målningar bara dig att känna att det finns någon slags djup mening bakom det knasiga.

Människorna i Chagalls målningar älskar verkligen djur, och omfamnar dem ömt. Det finns också en enhet mellan allt levande i hans bilder där olika sorters djur och människor samexisterar på lika villkor.

Därför är det inte störande att det finns en fågelkvinna eller fågelfisk i hans målning, inte störande, bara mystiskt.

Många av Chagalls målningar innehåller en fiol och en fiolspelare. En mycket känd målning som jag känner igen från när jag var liten är porträttet av violinspelaren från Chagalls by i Ryssland.

Violinspelarens ansikte är grönt, en färg som symboliserar upplysning i Chagall’s målningar (det här är inte frågan om upplysning som hos gatlycktor, utan andlig upplysning, dvs en högre nivå av medvetande som vissa personer kan nå och som alla kan ha mer eller mindre av).

I Chagall’s biografi står det att Chagall tyckte att byspelmannen, precis som han själv, konstnären, ägde kraften av katharsis och trancendens genom konst.( Katharsis är ett grekiskt ord som betyder “rening” och syftar på den renande verkan som konst kan ha på själen, och trancendens är konstens förmåga att ta människor bortom sina egna liv, ungefär som när man tittar på en spännande biofilm som gör att man helt glömmer sitt eget lilla liv och får distans till det).

Spelmannen är nära förbunden med alla viktiga händelser i byn eftersom han alltid är närvarande vid stora tillfällen som dop, bröllop och begravning, och andra viktiga händelser.

Denna symbol för konstnären som Chagall identifierar sig med är en bild som gör mig mycket lugn och lycklig. Konstnären betyder något för gemenskapen i byn. Han besitter katharsis mystik, men han är inte missförstådd. Alla känner till hans uppgift och mening.

På så vis, tillsammans med bilden av kärlek mellan äkta makar, bilden av kärlek mellan djur och människa, och kärlek mellan människan och bygemenskapen lägger Chagall också till bilden av den meningsfulla konsten och konstnären.

På så vis har han märkt ut varje område i det mänskliga livet med djupare mening.