#Metoo-drevet – städar upp i dålig arbetsmiljö för journalister

Den som inte levt under en sten har väl lagt märket till kampanjen #metoo, där kända och okända kvinnor just nu via sociala medier vittnar om personliga erfarenheter av sexuella övergrepp och trakasserier.

Jag stödjer idén med kampanjen, även om det inte är aktuellt för mig att delta med några egna berättelser. Särskilt viktigt tycker jag att det är när det kommer fram historier där människor trakasserats sexuellt på grund av sina yrkesmässiga ambitioner. För här finns det faktiskt de som tydligt kan hållas ansvariga: arbetsgivarna, och de som anställer som tillåter att personer med sådana tendenser får jobba kvar och växa sig starka. 

Sexuella trakasserier i samband med att en person (inte sällan en kvinna) försöker etablera sig florerar i kulturyrken, där vinsten med att lyckas etablera sig känns hög för många, konkurrensen med många meriterade och begåvade också är hög, och vem som ska släppas genom nålsögat blir lite godtycklig. Hur ska dessa väljas ut?

Jag har själv en bekant som i ett möte med en betydligt äldre tidningsman  berättade att hen var intresserad av praktik på den tidning mannen hade inflytande över. Svaret hen fick var:  Du är så söt, kan du inte bli min sekreterare? Vid ett annat tillfälle vid ett enskilt möte på redaktionen sa mannen även till hen att han ville förföra hen. Mannen ursäktade senare sitt beteende med att han trodde att hen var ”så ung, bara 18-19 år” (hur nu det kunde vara en ursäkt?)

För min bekant var det solklart att den äldre mannen satte upp en vägg gentemot hens ambitioner, att han med sitt beteende ville säga: ”Ja, du vill ha något väldigt gärna, men för att få det måste du gå igenom det här”.

Min bekant som var äldre än 18-19 år lyckades tack och lov ta det med humor, då hen tyckte att hela situationen var så klichéartad. Jag har aldrig frågat hen hur det slutade, men hen är idag utbildad journalist med avklarade praktikperioder.

Nu har kampanjen #metoo gjort att den ogynnsamma arbetssituationen för kvinnor på Aftonbladet uppdagats (hur det är för männen framgår inte, det får man gissa). En medieprofil på tidningen har blivit anklagad för våldtäkt av journalisten Cissi Wallin, och det har också framkommit att samma medieprofil haft ett rått språk mot kvinnorna på Aftonbladets redaktion och ändå fått jobba kvar.  Det finns även skärmdump på att han frågat en person (numera välkänd skribent) som via facebook framfört önskemål om att få PRAOA hos honom ifall hon ”ville ligga”.

Om han insåg att personen var högstadielev eller ej är lite tveksamt. Men tydligen brydde han sig inte om att vara försiktig med sina sexuella trakasserier, trots att han inte visste exakt vem han pratade med, vilket i sig vittnar om stor vårdslöshet.

I fallet med Cissi och andra som också vittnar om övergrepp från honom ska han ha drogat dem innan. Om det visar sig att det går att fastställa att det har  gått till så, och från flera källor (SvD håller just nu på och gräver i materialet) måste man nog säga att det är så pass utstuderat att personen inte kommer att kunna göra comeback med en ursäkt.

Mannen i fråga har tagit time-out från Aftonbladet. 

Det spekuleras just nu på  Flashback i om det finns någon chef högre upp som kör samma stil och som därför kan ha varit orsaken till att mannen kunnat jobba kvar trots sitt beteende.

Leif G.W.  Person tog medieprofilen i försvar angående våldtäktsanklagelserna, och menade i gårdagens Expressen att det handlade om ”äventyr”som inte var yrkesrelaterade.  Men det som inte så många har pratat om är att det som Cissi Wallin troligtvis utsattes för faktiskt var yrkesrelaterat. Cissi var en ung person, endast 21 år vid tillfället, på väg in i mediebranschen. Medieprofilen ett väletablerat och tungt namn inom samma fält.

Cissi bjöds på efterfest, och självklart var det så att ett starkt motiv för henne att gå på den festen måste ha varit att få en kontaktyta gentemot en inflytesrik medieperson. Cissi står som ”frilans” på sin Wikipedia. Som en sån jobbar man överallt, och under alla tider.  Det finns inga tydligt definierade ramar på när man är på jobbet eller inte.

En del oetablerade får diffusa förslag, och antydningar, och får välja om de går med på det hela eller ej. Andra maktmissbrukare tar helt sonika för sig.

Ibland kan det gå tufft till i konkurrensen i yrkeslivet. Men det är inte rättvist att oetablerade personer, (och ibland även etablerade ), inte sällan kvinnor,  ska drabbas så extra hårt. Sexuella övergrepp och  sexuella trakasserier kan skära djupt in i själen.

Eftersom detta tydligen förekommer i medievärlden borde medierna tillsammans gemensamt ta ansvar för att ta sig bort från 1800-talets värld när kvinnorna via männens tricks och djävulskap hindrades att konkurrera på lika villkor, och i stället ta sig in i framtiden.

Mobbing och sexuella trakasserier mot män förekommer, och bör tas på lika stort allvar.  En del menar att det skulle vara de oskyldiga männens plikt att stoppa sexuella trakasserier. Jag skulle tvärt om säga att det är vi kvinnor som många gånger fått en bättre uppfostran i att ta hänsyn till andra och konkurrera via meriter i stället för fula knep som borde ta vårt ansvar i att se till att påverka arbetslivet mer.  Jag ser #meeto-kampanjen som ett led i detta.