Biografi

 

Sofie Björck begick sin sceniska debut som 13-åring på en talangjakt i Flen, till publikens jubel. En tävling vars tiljor hon beträdde barfota med sin nylonsträngade vita gitarr och också vann. Repertoaren var allvarsamma tolkningar av rock- och jazzklassiker som The House of the Raising Sun och Summertime.

Pop och vis-sångpedagogen Lena Björk-Franzén scoutade Sofie vid en talangtävling och övertalade henne att börja ta sånglektioner inom ramen för den kommunala musikverksamheten för barn och ungdomar på Gotland, där hon bodde då. 

Det ledde till soloframträdanden i musikskolans regi med Jaques Brellåtar. Hon sjöng också i en avancerad barn- och ungdomskör som  framträdde med Georg Riedel och hans moderna konstmusikjazz-verk Kattresan, helt utan att kunna noter.

”Jag var nog inte en helt normal tonåring”, berättar Sofie. ”Jag bodde i ett minimalt utrymme på Visbys affärsgata med väldigt låg hyra, för att ha råd att hyra en saxofon. Den övade jag på flera timmar om dan, för jag trodde att jag ville bli jazzmusiker. Helst lyssnade jag på Yves Montand, eller Mireille Mathieu, på skivor jag köpt när jag varit i Frankrike. 

Sång har alltid på något vis varit min grej, helt naturligt. Jag fick höra att jag hade en ’naturröst’. Jag var ganska bekymrad över det och trodde att det kanske var något dåligt. Ända tills jag fick höra att Jussi Björling också hade det.  

Jag gillade från tidig ålder att tolka låtar, och fastnade särskilt för den franska traditionen chansons, då de bjuder på stor dramatik. Särskilt fascinerad blev jag också av klassisk musik. Jag älskar Maria Callas, och har sedan jag blivit varse genren alltid känt mig dragen till opera på grund av den stora dramatiken där. Men jag kunde inte noter och hade inte börjat tidigt med den klassiska musiken, vars rekrytering ju oftast är ganska elitistiskt utformad.

En annan sak som nog också störde mig lite var att jag inte hade någon dramatisk sopran, utan att mitt röstmaterial snarare var motsatsen till det. Det gjorde att jag länge tänkte att jag föredrog popvärlden. För inom den kunde jag få vara det jag är, nämligen en dramatisk sångerska.

Jag trodde ganska länge att min röst var för lätt för opera. Framför allt hade jag inte hört några förebilder med röster liknande min egen. Mer än kanske några väldigt virtuosa skivor med Edita Gruberova. Men jag tyckte hon var så bra så det var ingen idé att ens försöka. Dessutom fanns det inga lärare runt mig som kunde visa hur man skulle sjunga den musiken. Jag visste inte då att långtifrån alla sjunger så bra som Edita Grouberova!

Detta ändrades när sociala medieplattformen Youtube exploderade med operamusik. Plötsligt kunde jag googla fram mängder av förebilder, både historiska och nutida som kunde ge mig ledtrådar till mitt sjungande, även när en lärare försökte få mig att göra ljud som mer motsvarade deras egna stämband. Jag kunde titta på master classes och få tillgång till den klassiska sångvärlden som utifrån verkar så svåråtkomlig. Jag förstod att det fanns musik för min röst, och började själv välja ut vilken musik jag ville sjunga.

Det påbörjades en naturlig röstutveckling som var lite hemmasnickrad, och gick extremt långsamt, men något hände. Att jag hade betalda gigs i kyrkan där jag ibland blev ombedd att sjunga klassisk repertoar gjorde också att min sång knuffades i den klassiska riktningen.

En annan sak som hade betydelse var när jag blev ombedd att sjunga på Sollentuna-Moderaternas julfest och blev sammanförd med en på den tiden arbetslös civilingenjör och amatörpianist vars mamma hade varit en hög sopran med musikdrömmar som sjöng i en fin Stockholmskör. Han introducerade mig till lieder och andra konstsånger hans mamma brukat öva på, och vi hade en egen grupp i hans vardagsrum. Det blev en slags grundutbildning för mig. Inte minst att ha en klassisk musikälskare med urskillningsförmåga som lyssnare. 

Till sist googlade jag och fick veta att en av mina favoritsångerskor Emma Kirkby hade en master class i England, Dartington. Det speciella med Dartington är att de blandar deltagare med högskoleutbildning i musik med dem utan, och lägger mer vikt vid vilken nivå de anser man har än den formella utbildningen. När jag sökte dit hade jag ingen referens inom musikvärlden, så jag skrev själv mitt rekommendationsbrev och bad min vän amatörpianisten skriva under. 

En annan sak jag vill nämna som hade betydelse var den armeniska pianisten Karin Geworkian som jag någon gång anlitat som repetitör och då och då genom åren sprang på i Stockholm. Hon frågade mig alltid hur det gick med sången, och jag svarade alltid att jag inte hade råd att ta lektioner. Då frågade hon mig varför jag inte var i en skola, och hävdade att det var där jag borde vara. Jag blev lite förvånad, men ändå glad att Karin som är en högt utbildad och ganska sträng klassisk musiker tyckte jag borde gå i skola. 

När jag äntligen kom till sommarkursen i England för att ta lektioner för min idol Emma Kirkby lyckades jag missa hennes kurser varje gång, så det var andra lärare där från fina skolor, som exempelvis Guildhall, som blev intresserade av min röst. De frågade om jag inte borde ta sången lite mer på allvar. De frågade till och med vem som var min lärare och verkade själva lite intresserade, även fast jag bodde så långt bort. Jag tänkte att det kanske betydde något, och att jag borde göra en ansträngning att göra något åt min talang. 

Tidigare skrev jag egna låtar och sjöng dem. Jag hade fin feedback från det. Folk mejlade mig efter mina framträdanden och berättade vad de upplevde när de lyssnade på mig. Men jag märkte att folk blev ännu mer upplivade när jag sjöng klassiskt. De sa att de tyckte det lät fantastiskt, även de som annars inte säger sig gilla klassisk musik.

Nu har jag börjat skaffa mig en klassisk skolning. Ju mer jag lär mig, och även om jag sjunger alltmer ”rätt”, enligt reglerna för klassisk sång, så hoppas jag samtidigt kunna behålla den där kvalitén som gör att så kallade ’vanliga människor’ gillar att lyssna på mig, och att kunna ge dem en fantastisk upplevelse. Det är därför jag sjunger.

Jag är fortfarande samma Sofie som sjöng barfota på den där scenen i Flen, och blev kallad ’en ny Sandie Shaw’ för att jag inte kunde hitta några sockor den dagen. Det är bara repertoaren som har ändrats. Jag gör fortfarande samma sak. För mig handlar det om att bli förstådd av många, och på ett mycket mer direkt sätt än i andra sammanhang. Det är ett behov jag har, och det är det jag känner att publiken märker. ”